Ja nä någon avstyckad gård i utkanten av Eslöv blev det inte och den där hundvalpen som skulle kräva 4 veckors obetald semester mitt i högsäsong lyser med sin frånvaro. Men aja, en lägenhet i malmö får stilla mitt sinne under en tid. Vem vet, jag blir kanske galen i avgaser och trängsel och flyttar högst upp i Tourning Torso och känner mig bekväm med en hyra på 23 papp /mån. Jag skulle kanske inte satsa pengar på det men vem vet..

Idag ska det iaf mätas och analyseras. Varenda cm ska övervägas för att min snart nyinköpta soffa ska framhävas med rätt lyster. Matbordet skall helst vara med plats för minst 6 grannar och en stek varje söndag. Sängen ska likt ett rymdskepp kunna ta min djupsömn, om möjligt, ännu djupare (hur nu det ska gå till med tanke på att jag är helst säker på att jag dör en stund på natten så djupt jag sover). Där skall finnas gott om garderober som självklart knappt skall synas. Jag vill ha en tavla som är 10x10 meter så en vägg måste byggas ut (?). Golvet ska vara gjort av glas så man ser ner till grannen, en balkong ska byggas på med ett kallbadhus.....

Nä.. det skenar iväg.

Tjing..  

ja nä ja e tydligen inte död, men min själ höll definitivt på att dö idag när en man 40+ kändes sig tvungen att berätta om sitt liv både i nerförsbacke och uppförsbacke. Att blotta sin livsväg (sanning eller inte) var tydligen det ända och raka sättet att lära känna ett land, vad han lärde sig om mig eller Sverige på mina tre yttranden som bestod av "mmm", "jahaaaa" och "precis" har jag svårt att analysera om men kanske blev hans dag en färg rikare.

För övrigt ligger jag fortfarande i vilande konflikt med telenor, jag arbetar som jag borde, sover tre gånger mer än jag behöver, inbillar mig att min kroppsform har förändrats i samma sekund min crosstrainer anlände med schenker, detta trots tveksam användning.

Lägenhet i Malmö blir tydligen av, den är dock lika sliten som min farmors minne men det är ett hem.

Visst längtar jag, men det känns som ett ytligt sätt att längta. Ett sätt att prova, för visst måste man prova allt även om längtan och nyfikenheten bara existerar i halva stortån jämna veckor på onsdagar?

Innerst inne ville jag köpa en avstyckad gård i eslöv, odla tomater och köpa en hund. Men det blir nog inte idag.

/m 

Känslor som förvrängs, omvandlas och avmagras sprider sig i min kropp. Det läcker ut i fel ton och icke miljövänlig förpackning. Mitt liv pressas för att rymmas på en pytteliten bostadsyta. Det spänner medans jag krymper. Jag njuter samtidigt som jag gråter, jag äter godis samtidigt som jag springer, jag spinnar samtidigt som jag bakar. Jag är som mest säker när jag tvekar. Jag växer samtidigt som jag krymper.

Jag är loco.

/m

Man får tusen erbjudande och möjligheter i livet. Det är omöjligt att hoppa på, utveckla och vinna alla. Ibland måste man kanske ge upp vad som finns i nuet för att på sikt uppleva bättre. Min personlighet driver mig oftast i nuet och gör mig oförmögen att hoppa över 1 år för att se vad för slags "nu" jag bör, vill och kanske borde vara i då. Negativt och positivt, ja precis som med allting annat. Jag har format och byggt upp ett nu med mer själar inblandade än min egen. Band knytna hårdare än sten. Det är en underbar känsla samtidigt som det hämmar mig. För visst, jag erkänner att min livssituation hämmar mig till att bygga höghus i Japan. Men den har samtidigt gett mig en mening och framförallt en början på en dröm som levt inom mig tillräckligt länge för att börja mögla. Det har aldrig varit brist på drömmar och ambitioner inom mig, snarare kraft, ork och vädledning att genomföra dom. Jag vet att det lyfter fler plan mot Japan och gör det inte det är det något jag just i detta nuet väljer att leva med.

Jag är inte redo att ge upp allt för något..

/m   

Livet är skrattretande och overkligt mitt i en rak och blottande verklighet. Ena dagen dansar Lisa på rosor och Sven gråter, andra dagen är Sven död och Lisa föder barn. Tredje dagen emigrerar Lisa till Polen och Sven återuppstår. För många gånger vill jag hoppa ner i en skokartong med ett marabou med världens minsta titthål och frossa i takt med att fnissa. Jag har sedan liten gett mig fan på att förstå precis allting, vissa dagar var jag helt säker på att jag hade receptet på fred och botemedlet för AIDS. Det är synd att jag inte lyckades bibehålla den naiva fasaden. Jag såg mig själv som herre på täppen och fan, det var tider där ingen trampa eller gick förbi utan att märka. Från Obamas helsyster till en något överviktig, destruktiv och uppgiven 23åring som vill leva sitt liv från en skokartong. Från att vilja vara världen till att vilja se världen genom ett minititthål. Skratta eller gråta? Jag vet inte. Apatisk och likgiltig vandrar jag på min redan målade väg, vägen som var till för någon med mål, ambitioner och lite pondus. Där vandrar jag nu men nävarna i fickorna på min sletna hoodtröja, mina mjukisbyxor hänger över mina skor och släpar i marken. Min utväxt lyser upp vägen och mina häftigaste framtidsplaner sträcker sig till lunch...

Ses vi igen, Malin?

/m

Är det samma arkitekt som ritade samhället och som ritade tvångcellerna i Amerikas högst bevakade fängelse? Jag vet, vi går till ett jobb som står oss upp i halsen, tre varv runt huvudet för att avslutas som en flisa i ögat. Vi sover gärna över på jobbet för att minimera ens fritid maximalt. Väl hemma kan tröttheten liknas med en krypandes, enbent norrlänning som ska jorden runt. Irritationen får blommorna att vissna, längtan att få stänga ögonen går hand i hand med ångesten över att vakna och återuppleva förgående dag. Var och på vilket sätt ska detta lyfta ens vardag? Kontot? Nej, det är det enda jag har att säga - nej...

Dags att se faran, skräcken och oroligheten rakt i ögat och inte släppa blicken. Sluttramsat, låt mig leva. Jag ska bekämpa vardagen som just nu tycks fylla varje dag, oavsett veckodag. Jag ska klippa av vingarna som drar åt samma, enformiga och outvecklade håll.

Mina drömmar ska få mig att lätta från marken och min vilja ska hålla mig svävandes..

Oj, senast jag blogga levde Elvis. Men nu är det helt andra tiden, tiden flyger iväg och varje ledig sekund (som för det mesta inte existerar) försöker jag vila min förtidsåldrade kropp och försöker hitta energi för att inte dö i en hjärtinfarkt, men vet ni va? Jag gillar det. Hundra djur på gården och jag älskar dem allhiop i alla väder och miljontals kläder, för det får man ju ha med tanke på att istiden vägrar ge med sig. Jag läste att hela februari ska bli ännu kallare, jag hoppas innerligt att det är kvällsposten som febrilt sprider kyla bland sina läsare för att locka fler att sitta inne och dricka kaffe och läsa tidningen för min spontana tanke är att "det blir fan ta mig inte av!!!" Jag vill ha vår och gräs, Ida kom på en utomordentlig bra ide häromdagen. Vi ska låna grannens get istället för att köpa gräsklippare. Jag vet inte om hon har en gömd förkärlek till getter eller om hon bara vill va miljövänlig men det verkar som att en get blir av. Det enda som blir av nu är soffan, law & order och en sakta men väl behövd insomning. Imorgon bär det hän mot Malmö för att hela dagen prata med tanter som vill hitta mirakelkrämer för deras skrynkliga hud, eller låginkomsttagarna som vill plocka gratisprodukter, vilken fall - Mässa i malmö blir det!

So long!

btw kolla in www.norregarden.com :-)

Ca. 32 ggr om dagen får jag nypa mig i armen dels för att kolla om jag fortfarande har känsel och dels för att komma ifatt verkligheten som just nu känns som en dimmig nysning nånstans i norrland. Sen när hade vi

-15 grader? Sen när ska man behöva vadera strumporna för att inte tårna ska frysa till en enda hård klump som i slutändan kommer få hakas av vid vristen? Förmodligen inte på min tid för än så länge har jag 10 hela tår och ett någorlunda fungerande blodomlopp. Men efter den här vintern är det ett minne blott. Någon har gett sig fan på att frysa ut den sista skånskan ur länet. Just idag är jag glad att vi har en 50 kilos hårboll som älskar närhet och som helst ligger så endast ett halvt lillfinger syns, samt två katter vars favvoplats är runt halsen som världens dyraste calvin halsduk.

3 dagars ledighet cooming up och med största sannolikhet kommer ingen i Norregårds-hoodet lämna självaste Norregård. Vi vägrar lämna vårt fort för att bli en av många stupna i detta fruktansvärda kylkrig.

May the force be with us al!

/m